Veteran VM Aalborg Danmark – Danskarna kan det där med cykel

Årets veteran VM var en färjeöverfart bort. 2016 är det Perth som gäller… Den tänkta höjdpunkten på året började med allmänt illamående på båten. Framme vid skogsstugan i det svarta hålet av mörker var det att dra i sig 3 nubbar Valhalla. För att mota bort eventuella baciller och mindre rädd om någon hade knackat på fönstret. Danmark kan vara ensligt.
Kallt och fortfarande mörkt på morgonen körde man igång med lite trainersurr. Uppladdning inför eftermiddagens VM tempo.

VM tempot i Hobro hade samlat totalt 600 startande i olika åldersklasser. 19.3 km bana med 266 hm. Började med att promenera och reka start/avslut kilometer. 90 graders feldoserad kurva med brunnslock efter nedförslöpa hade redan krävt två ambulansoffer enligt fotograf på plats. Nåväl, torrt i alla fall. Målsättningen inför VM tempot i min klass H45 var att köra hårt från början och hitta balans i matandet. Samtidigt var nog tempo själförtroendet 2015 lite stukat. Detta på en bana som åtminstone i längd passade lite tyngre wattmonster. På startpodiet hade man glömt skoöverdrag. Inte depp för det. Snarare fundersam kring regnet som hade öst ned 5 minuter innan start och dränkt banan. Turligt nog fick jag uppehåll vid start och tre minuter framöver. Därefter hällregn hela loppet. Typiskt, torrt hela dagen och så detta. Placerade mig nära mittlinjen där det inte var sjöar av vatten. Till skillnad mot SM var chansen att koka över liten, skönt.

Alla svängar körde man plågsamt sakta. Fegis. Vill tro att jag körde stabilt ut men hamnade i någon form av koma på vägen hem. Med 1.5 km till mål och med bara nedför samt två rejäla svängar kvar, blev jag omkörd av vinnaren i min klass. Feldman från USA. Han hakade av mig med ytterligare 24s på denna sista knixiga bit. Ett bevis på min åkteknik i väta. In i mål som 25:a utav 57 i min klass på tiden 26.45.

Större förhoppningar hade vi istället på CK Sundets tempokanoner i H40. Marcus Larsson i egenskap av svensk mästare och Viktor Torstensson som visat gryende form sista veckorna. Marcus fick uppehåll men en rejält blöt bana. Även han höll igen i kurvor och rullade in besviken på 26.00. Topp 15 i klassen men ambitionsnivån var högre än så. Så var det Viktor… Gubben höll inte igen. Fina ben och fina wattsiffror. Dock inte bättre än att satsningen innebar ner i asfalten i ambulanssvängen. Snabbt upp och slita sig i mål sista km. Skrapad in på 25.49. Topp 10 i klassen. I H40 vann Slovenen Igor Kopce. En skogsarbetare som brände av tempobanan på 23.58. Han hade rekat banan ett antal varv i två dagar. Valet föll på 58 klinga fram. Enligt Strava tryckte han 417 watt i 24 min. På 76 kg är det än bra prestation. Lite plåster på såren och party blev buffen med helstekt gris. Därefter tillbaka till mörkret ute i skogen.

Nu var det därmed två dagar kvar innan den stora linjedagen. På fredagen anlände Fru, barn och svärföräldrar som ville vara supportrar. Genast mer livat och roligare. Lite semester i Aalborg.

Till skillnad mot lördagens åskskurar och hagel bjöd tävlingsdagen på sol och fin nordlig vind (7-8 m/s). I H45 med start 9.30 stod det 247 sugna cyklister inklusive 6-7 svenskar i landslagsdräkt. Tyvärr startade majoriteten av mina kompisar i CK Sundet i H40 9.20.

Banan mätte 165 km och skulle bjuda på 1460hm enligt GPS. En knixig, kuperad och vindbiten bana. Väl ut ur staden hög fart trots masterbil. Första 10 km i kant och medvind ett snitt på ca 44 km/h. Vissa knixiga partier redan från start. Min ambition att positionera mig högt innebar i mitten av klungan. Inte bra.

Redan efter 15 km var det ett långt tåg. På avstånd och misstroget (Farten var hög) noterade jag att det började brytas upp. Längst fram hade en grupp på ca 10 cyklister börjat få en lucka. In i första tuffa backen med kantvind tvekade jag en stund men halvvägs upp insåg jag att detta var en utbrytning som mycket väl kunde hålla. Nåväl, därefter körde jag mina hårdaste 3-4 min 2015. Upp över krönet och fullt tryck i kantvinden. Närmade mig och tänkte hela tiden tanken att brygga snabbt. Att sega sig ikapp var omöjligt med 10 man som slet stenhårt med att skapa en rejäl lucka till huvudfältet. På rulle slängde sig en belgare förbi. Mosig och ej kraft att ta hans hjul. Närmare och närmare. Pulsen tokhög men benen med. Sedan började det gå trögare och trögare. Luckan fram som nu var 20-30m ökade och jag ville bara stanna och gråta där och då. Tittade bak och huvudfältet var långt bak. Enda positiva var att det fanns lite tid att försöka återhämta sig och haka på. Något som visade sig vara bra jobbigt med totalt sura ben. Den utbrytning jag missade var den som höll.

Rätt stukad försökte jag tänka klart. ”Positionera dig högt upp vid 3,5 mil när det svänger in på småvägar. För där kommer det spricka upp”. Lyckades med detta och vid 4 mil studsade jag upp i täten för att visa mig i min vilja att få upp fart och få till någon form av samarbete. Det längsta frontarbetet varade i några kilometer. Fick här hjälp av två engelsmän. Dock inga andra och svenskarna syntes inte till. Danskarna däremot stötte många gånger för att därefter bromsa in fältet. Om detta var organiserade försök att döda inkörningar kan diskuteras. Oavsett hade danskarna folk i ledargruppen i utbrytning…

Tempot gick således ned när så få visade sig sugna på att köra…Man hann därefter reflektera över andra ting. Det fantastiska arrangemanget med flaggvakter överallt, där man genom rondeller kände sig som ett proffs i TdF när man valde vänsterfilen, Belgaren som kastade sin buff till några som hejade på inne på en villatomt samtidigt som han vinkade. Jag sa ”nice done” till honom och han sken upp menande. Roligt var också att åtminstone ha en svensk att kommunicera med sporadiskt. Jonas Bohr hade klagat på lite sega ben men började komma upp mer i klungan och visa sig.

Med viss respekt för backarna mellan 8-11 mil mattades tempot lite. Backarna innebar egentligen inga problem. Snarare en injektion av glädje tack vare alla åskådare, koskällor och genuin alpatmosfär. Tyvärr var de inte längre än 300m-1km samt aldrig brantare än 7-8 grader. Kantvinden var istället mer intressant. Vid 11 mil började jag bli orolig. Langning skulle ske men var? Amatörmässigt hade vi inte bestämt på ett ungefär var. Det resulterade i slalomåkning i snigelfart före och genom hela langningszonen. I slutet fick jag min påse med flaskor som jag jonglerade med. Tog bara en. Tack Clara, Susanne och Anders! Över krönet noterade jag min klunga 500m bort. 5 minuter fokuserat matande i tempoställning och jag var tillbaka. Trött. Insåg att en aeroflaska blir lite. Hur tänkte jag där? Då körde vi ikapp en H40 svensk som noterade min deppighet och brist på vätska. ”Gabriel vill du ha en flaska?”. Nja, behöver ja, men skall inte du ha den?. ”Nej punkad och borta”. Tog den och var genuint tacksam. Tyvärr för trött att notera vem. Supertack!

Vid 13 mil hade det kommit iväg en eller två smågrupper. Satt som en anka och tyckte att nu får det vara nog. Körde ut till vänster och matade på. Fick lucka. Strax därefter gled Jonas Bohr upp jämsides och frågade om vi skulle köra. Det var ju liksom det jag höll på med nu och hade försökt innan ;-). Svarade ja. Kändes gott att kanske få kräma ur lite i gott sällskap och avsluta med flaggan i topp. Två blev tre när en beslutsam grek drog in som en virvelvind. Den gubben var olivolja av den finaste sorten. Var fa… hade han hållit hus hela loppet? Nu var det kul med cykel igen och hårda förningar. Första smågruppen vi kom ikapp blåste vi bara förbi. Andra gruppen var 10 cyklister i vår åldersklass. Ingen särskilt intresserad att hjälpa. Så dags efter 25 km fokuserat dragjobb började jag bli trött.

Med 8 km kvar drog Jonas Bohr med 3 andra. I motvinden kom vi ikapp. Mina SM spurtben var annat än diamanter. Hade fullt upp att ligga med klungan. In genom staden i 90 gradare en alltför dålig placering för att kunna nypa placeringar i nedförspurt. In som 34:a. Med krispiga ben hade plats 21 varit det bästa möjliga utfallet… Loppet var dock för mig förlorat 150 km tidigare…

Ur CK Sundet perspektiv var det en sådär dag. Viktor fick en överdragsjacka in i kassetten redan efter 2 km. Givmild medcyklist som bara släppte den. Viktor jagade ikapp efter 30 min. Så jä… stark den gubben så man blir mörkrädd att träna med honom ibland. Väl i klungan punkterar han. Han kör 1 mil på detta innan han får låna ett hjul av snäll dansk åskådare. Danskar kan cykel! Marcus punkar även han. Det nya tubdäcket kränger han av och med perspektiv på hur banan var, var självförtroendet att köra hårt därefter i botten. Joakim hör och häpna också han punktering och in i vägskylt. I mål dock starkt som näst bäste Sundare. Sensmoralen är att köra som jag gjorde på Tyr C55 kanttråd med nya däck och slangar ;-). Tobias som utvecklats med raketfart var med och tog lärdom och kanske mest av alla tog till sig och njöt av det galet bra arrangemanget. Anders hade en tuff dag men verkade på topp både före och efter. Att tilläggas att bästa CK Sundet placering ordnade Charlotte Brems i sin klass genom att placera sig 12:a!

Nästa år är det Perth. Så långt bort. Linjebanan ser riktigt fin ut med lagom attackbackar där man kanske inte blir avvåkt av ex. dopade amatörcyklister. Just doping är intressant inom amatörcykling. På VM, varför testar man endast vinnare? Det är ju liksom löjligt då det har faktiskt hänt att vinnare åkt fast. Hur stort är då inte mörkertalet? I år var det enligt Jonas Bohr blogg en fransman som solokörde den tuffa linjebanan i 160 km och vann. En fantastisk prestation. Han och hans son (!) har nyligen varit föremål för en dopingutredning. Puh.

Veteran VM  2015

Scroll to top