Veteran VM ALBI – h45-49 race report

VM ALBI H45-49 – Årets förväntade höjdpunkt – 157 km – 1700hm – 23C till 33C där sista 2h vart över 30 grader – 4.15h – 36.4 km/h – Plats 97 bland 340 – Strava Epic suffer score 281.

En racerapport från förväntansfull gubbe. Känslan var att formen var god men värmen skulle bli en utmaning. I samband med tidigare 2v semestrar i 30 grader och cykel, så har alltid den första veckan varit en matt upplevelse. Nu landade jag sen fredag eftermiddag. Med lopp tidig söndag. Albi bjöd på 35 grader som varmast på dagen både fredag som lördag. Söndag skulle bli minst lika varmt.

Lyfte in cykeln i startfållan. Hamnade därmed bland de första 50 i ett fält på 340st. Kaosartat men fantastiskt fin inramning. Väl iväg relativt städat men min vana trogen svårt att hålla positionen. Gled ned till plats 100–150. Väl där ett antal inbromsningar och i princip full gas accelerationer. Vid 2 tillfällen smällde det framför med totalstopp. Vild jakt därefter. Dålig hushållning med resurser. Försökte dricka men svårt med kontinuitet, då fokus på alla runt omkring en. Vid första 1.5km backen, in runt plats 150. Inget vidare. Körde förbi många och väl på toppen var det stor spridning. Tog ansvar tillsammans med två britter. Efter ca 8-9km tempo åkning var vi ifatt första klungan. Noterade nu som tidigare att Mr. Schutzer satt bland de främsta. Han skulle kämpa sig till en fin 11:e plats.

Efter 5 mil redan lite matt. Tryckte i mig 2 gel och drack ordentligt. En mil på rulle innan huvudbacken tog vid. 8 km uppför med mestadels 5-6%. Kände mig stabil och tillsammans med en japan och jänkare turades vi att dra. Problemet vara bara att man hade kört in i backen runt plats 100–120. Att vi körde förbi några hjälpte inte då ingen koll på täten. Här började således luckan växa.
Över första krönet strul med tappad flaska. Ett stopp och 2 st 0.5l Isostar flaskor från Albi funktionärer. Det stoppet innebar att jaga ikapp i andra delen av backen. På toppen vid 7 mil lite mosig. Sedan full fart med 77 knyck som mest utför. Gick inte förbättra positionen då många körde illa med fel vägval och oberäkneliga inbromsningar på smala vägar. Utför är man numera rätt ok…

Det blev en relativt kort vila innan backe 2 som tog vid efter 9 mil. Oroväckande var att redan vid 85 km kom den första krampkänningen, i båda låren. Fundersam och försökte dricka. Backe 2 blev ett rejält lidande. Var i spets i min grupp men halvvägs med puls nära max blev det en fråga att överleva. På toppen ändå med i täten. Här försökte vi köra på men många var nu trötta. Fick flaska vatten av vänliga svenska på toppen vid 10 mil. Det var den sista vätskan jag fick tag på. Fick tillbaka lite krafter och producerade vettiga watt i backen efter Cordes. Krampen hade inte gjort sig påmind. Fanns nog lite hopp.

Körde på med hjälp av en ukrainare och tysk när täten i h50-54 med 50–60 cyklister i släptåg kom ikapp oss. Gled nedåt men tog rulle. Det höll fram till 125 km. Efter en serie av svängar och kullar blev det luckor. Jagade frenetiskt och all in. Rejält slut både i ben och huvud. Vätskebonkad? Tappade detta gäng och nu var det krypa ihop i tempoställning och solomata matta watt. Passerade några ambulanser. Cyklisten låg helt still med nackkrage. Eftertänksam. Med 20 km kvar blev det lite paråkning med en likaledes matt britt. Han mosade ihop, så in i mål var man allena. 3.5 min efter klungan man tappat 3 mil innan, 18-19 min efter täten. Hängde ett tag över ramen. 2 glas cola, 3 burkar ice tea, 1 l vatten. Totalt 2-2,5 l vätska men inte minsta pinkenödig.

Summerar man resan så var det privilegium att uppleva Cordes Sur Ciel. Frankrikes vackraste by 2014 och Albi. Albi VM var mästerligt organiserat med ytterst positiva funktinärer. Fick även förmånen att kvällen innan race dinera med några svenskar. Däribland Krister Bergström som tog VM guldet i h60-64! Stabil gubbe det där. Känslan efter själva loppet var tomhet. Man hade slitit men utfallet var magert. Behållning av race var diffus. Fokus hade varit på att köra bra, således hade de vackra omgivningarna liksom bara susat förbi. Den internationella gubbklungan är ytterst stark. Man får bara ödmjukt tacka för sig, bita ihop och göra så gott man kan med de förutsättningar man har.